Sista dagen innan skolan börjar igen.
Jag kommer tillbringa den med mina bästa vänner, Michaela & Erik. Vi har gått i samma klass sen ettan och även om vi tre inte började umgås som mest förrän i trean är det helt galet att vi fortfarande står ut med varandra, men jag klagar inte, för de är så fina och snälla att det finns inte.
Jag sitter som bäst vid min dator och tänker tillbaka på sommaren som varit, den helt klart bästa i mitt liv hittills.
Den sjätte juni åker jag iväg på konfirmationsläger i Slöta tillsammans med 30 andra orienterare från Västergötland. Innan kände jag kanske tio stycken bra, kunde namnet på tjugo stycken totalt. Resterade tio var främmande för mig. Men inget större problem, redan första kvällen kunde jag allas namn och de fyra veckorna vi tillbringade tillsammans är de lyckligaste i mitt liv. Än sen om killarna väckte oss och kastade sina underkläder på alla tjejer? Och att ledarna hotade med disken jämnt och ständigt? Våra bus gjorde det värt att ta en extra disk. All orienteringsträning, roliga debatter på konfaläsningen och de mysiga andakterna. Sista kvällen innan den stora konfirmationsdagen grät jag floder. Jag ville verkligen inte lämna Slöta och allting på lägret. Om jag skulle få ett erbjudande om att åka tillbaka till lägret igen skulle mitt svar definitivt vara ja.
Den 2 juli är jag hemkommen från kyrkan och dödstrött. Det var så otroligt nervöst att prata inför så många människor, sjunga solo någon rad (som jag gjorde) och när jag äntligen fick ta det lugnt blev jag otroligt trött. Men ändå min konfirmationsdag blev verkligen något att minnas.
Bara tre dagar efter min hemkomst tar jag tåget upp till Siljansnäs där Amanda bor, och träffar vårat Harry Potter-tokiga sällskap SEMLA. Sena nätter, strandsatta på en ö på grund av några galna svanar och otroligt mycket skratt, speciellt sista kvällen. Det var otroligt roligt, och även om vi vände på dygnet något extremt fnissar jag lite när jag tänker på det.
Två veckors "ledighet" följde och jag sov så länge jag bara kunde, tränade lite och var mest med Michaela och Erik. Vi badade, spelade sällskapsspel, kortspel och lite fotboll. Kommer inte ihåg exakta detaljer mer än att vi hade väldigt roligt. Som alltid.
Vecka 30 bar det av till Örebro och 2010:s upplaga av O-ringen. Jag möts av springande konfavänner och ler bara jag ser dem. Men det dröjde ett tag innan jag kunde prata med dem, då jag och min familj skulle sätta upp förtältet. Först råkade vi ställa husvagnen på fel plats och fick ändra. Men, det blev rätt lyckat ändå. De följande dagarna öser regnet ner, men jag har lika roligt för det. Vem bryr sig om lite regn? Det har ingen dött av! Förutom i naturkatastrofer men de skulle knappast drabba Örebro. En väldigt rolig fotbollsmatch med Sverige (mest Västergötland) mot Norge kommer jag knappast glömma. Sverige vann! Men norskarna sa att det var tvärtom...men, aja. Jag, Klara, Tove, Clara, Linnea B och Erik skulle samla ihop några fler svenskar att spela mot norskarna dagen efter men vi hann inte få ihop några innan det började regna och norskarna drog sig ur. Istället började vi prata med helt random personer, som visade sig vara några snälla typer från skåne. Vi var med dem lite dagen efter, och hade minst sagt roligt. Efter femte etappen slutade jag totalt 41:a och var nöjd med min insats, trots lite bommar under dagarna. Men vi åkte inte hem förrän efter sjätte etappen, såklart!
En vecka ledigt, sen var det ungdomens 10mila. Mitt lag blev 49 till slut och det var, som alltid när det gäller orientering, roligt! Efter målgången på lördag morgon packade vi om i en minibuss och åkte till Trondheim, Norge. Tillsammans med ett resesällskap på elva personer begav vi oss till orienterings-VM för att stötta IF Hagens Helena Jansson. Och de andra svenskarna såklart. Hela resan var otroligt rolig och spännande, ibland mådde man illa inne på arenan och skrek sig hes för att svenskarna skulle bli peppade. Galet. Men otroligt roligt.
Och nu, efter ännu en vecka som inget speciellt hänt är jag där jag är. Innan skolstarten, sittandes i mitt gröna rum och lyssnar på musik medan jag väntar på att Michaela ska bli klar så vi kan hitta på något med Erik, förmodligen hemma hos den senast nämnde. Men imorgon tar jag ettans buss in till stan och min skola. Toppen. Inte. Känner inte alls för att träffa min klass, och börja skolan igen. Jag brukar faktiskt längta lite till skolstarten, men inte i år. Men det är bara att bita ihop och stå ut. Det som inte dödar härdar, är det inte så man säger?
